Idag kom mamma på besök. Hon ville putsa Solhems fönster. Vad säger man då? Tack och ja tack, mamma!
Hon kom och hämtade Hobbe på jobbet i förmiddags, åkte hem hit och fixade och donade och putsade och fejade och promenerade med Hobbe. Mat hade hon också med sig. Kan någon av er läsare bräcka min mamma i förträfflighet? Nä, trodde inte det heller. Tack mamma!

När vi sedan dricker lite kaffe i lugn och ro kommer Hobbe kutande, lägger sig på sin filt –  och blöder som en gris. Jämmer och elände. Lokaliserar källan till allt det röda och konstaterar att Hobbe förmodligen varit i närkontakt med katten och fått ena örat upprivet.  Tvättar av och lägger om. Det är inte lätt att lägga om ett pinscheröra, kan jag tala om. Får se hur det går, Hobbe ruskar gärna på huvudet så blodet stänker, kanske får binda en sjal runt skallen på honom för att hålla öronen på plats? 🙂

Jag passade även på att ta hjälp av mamma med Lukas igen. Men jag börjar tro att jag kan ge mig ut och rida själv snart. Sadel och träns på idag. Upp och hoppa, och ut och rida. Vi tog ett varv i trädgården först, det gick så bra att vi tog grusgången ner till vägen och en liten bit på vägen också. Förstärkte mina röstkommandon och mammas vägledning med lite skänkel och tygeltag idag. Lukas är en pärla. Behöver inte säga mer.

Den här veckan har dessutom snickarna varit här och hjälpt oss lite i rätt riktning. Hall uppe och nere och trappen är gipsad. De skulle ta med sig några målare och komma tillbaka när de fick en stund över. Kanske slipper jag fixa monsterpanelen själv? Hoppas hoppas hoppas.

Hobbe med bandagerat örat, glatt tuggande på pinnar. Inga sorger här, alltså.

Nyputsat Solhem.

Ett av våra värst misshandlade fruktträd skymmer sikten. Det där var träd nummer 3 för mig. De resterande 8 såg faktiskt bättre ut... Övning ger färdighet, sägs det ju.

En enkel tulipan...