Hepp! ”Nu är det snart vår!” sa Tova glatt häromdagen när det töade en aning. Jag gillar hennes inställning.

Vi inledde julen med en kusin på övernattning. Vi passade på att åka runt runt på långa led efter Range Rovern. Glada barn, glad pappa.

Sen fortsatte den i vanlig ordning med firande i ett par omgångar med familj (stor del av den), mat (massvis), tomtar (två), och julklappar (också massvis).

Någon som firade sin första jul var Wincent, och det gjorde han ordentligt. Han är intensiv och norpar gärna lite julmat där han kommer åt, men han är go också, och har charmat alla.
Han har fått hjälpa till att dra sparken lite nu när det legat precis lagom med snö, han verkar tycka om att få lägga lite tyngd i selen, och ungarna tjuter av skratt. Bra grej.
Han leker bra med Tova och Ebba, som är vana vid hans fart och fläkt, och sen myser de lika bra tillsammans också. Vi gillar honom ♥

Årets julkort blev som vanligt inte riktigt som jag hade tänkt mig, men det är sällan det blir det med numera tre starka viljor som ska samsas på samma kort.
Men det blir nog jul i alla fall, vi hoppas att alla får det riktigt trevligt 🙂

Jag köpte ett nytt fågelbord häromdagen. Det skulle jag inte ha gjort, för Magnus och tjejerna gjorde ett vansinnigt snyggt fågelbord i helgen. Snickra, måla, sätta upp. Vi får följa upp med fågelbilder sen.

Idag blev det en spontan utflykt till Jönköping. Min mystiska näsa förde mig återigen till ÖNH på Ryhov.  Så det blev en dag i storstan, (mor)mor och (mor)far mötte upp så det blev en spännande utflykt för alla små. Efter lek utanför Ryhov och mat i stan var vi i stadsparken där det finns lite av varje att titta på.

Vår lilla hippie.

Idag var vi ute i skogen med pappas stora bil en runda. Vid offroadbanan är det ingen som jagar så vi behövde inte fundera på älgkrakarna. 20 grader och strålande solsken. Sämre kan man ju ha det.

Tre söta. Wincent med plåster på ett sårigt öra, och en för stor sele med ett koppel släpande efter. Inkallningen funkar sådär i nuläget.

Stor och reslig, men rätt valpig än.

Nu blev det höst, varken vi ville det eller inte.
Med hösten kommer mer bakning. Tjejerna hjälper till. Och så Wincent förstås. Han är också väldigt hjälpsam.

Ibland härjar de runt med de mest konstiga av grejer. Gäst-tofflor, till exempel.

I helgen var vi på ett litet äventyr med föreningen. En härlig skogspromenad i mycket varierad terräng, till Krypesten. En väldigt stor sten, mitt ute i skogen. Mycket spännande för tjejerna. Tova var en klippa och knatade på som en riktig kämpe, Ebba åkte lite på axlarna men var tapper hon också. Wincent jagade runt på stackars Åya så han fick rusa av av sig ordentligt och verkade väldigt nöjd med tillvaron.

På tal om Wincent så är han helt hopplös och alldeles, alldeles underbar 😉 Om det är åldern, grannen Åya eller något annat vet jag inte, men han drar iväg dit så fort han får chansen. Ibland får vi hämta honom där ett par, tre gånger om dagen… Han drog i och för sig iväg dit även när vi var hundvakt och hade Åya här hemma. Han kanske glömde, hade lite otur när han tänkte?
I övrigt är han en riktig charmknutte. Han älskar barnen och vill gärna vara med i deras lek. Ibland funkar det, ibland inte. Han älskar de flesta men visar också om det är något som inte faller herrn riktigt i smaken. Han behöver springa av sig rejält varje dag och cykeln har blivit ett bra verktyg, då går det mer i Wincents tempo och han tvingas vara lite mer uppmärksam.
På träningen har vi en synnerligen brant utvecklingskurva, både långsiktigt och för varje enskilt tillfälle. Han tappar alltid hjärnan när vi kommer dit och det krävs att man tar Wincent lite i örat för att han ska koppla, men sen kan han visa att han är riktigt samarbetsvillig. Och fort går det! Allt går väldigt fort med Wincent. Och går det inte fort är det tråkigt, tycker han.
Han är också lite för snabb för kameran än. Det är svårt att få bra bilder på honom. Det kanske kommer.

Det är lättare med Åya. Hon lever lite mer i vårt tempo.

Nu var det längesen. Värmen inbjöd inte till någon vidare fotografering, det har mest blivit halvdana bilder med telefonen, nu känns vindarna lite friskare. Vi tömmer kameran på månadens bilder i alla fall. En salig blandning.

Wincent mäter numera 50 cm och väger 16 kg. Senaste tillfället på valpträningen verkade de båda hjärncellerna hittat varandra dessutom och jag fick lite välbehövlig kontakt med honom. Duktiga killen!

Vi träffade kattungar hos Bonnen.

Super-Kisse!

Hemma har vi en kisse modell större.
Doris verkar hänga en del hos grannen neråt vägen, hon är inte helt förtjust i Wincent. Men hon kommer hem ibland och verkar må bra.

Wincent och Åya leker bra ihop.

Men ibland tröttnar Åya. Med all rätt.

Studsmattan är populär och används till långt mer ä bara studsandet. Här klättrar Ebba på utsidan.