Ja. Here wo go again. Jag blir inte klok på min lilla hund.

Han älskar hindrena. Han slänger sig in i tunneln, över hindrena, upp på balanshindrena (även gungen :). Men. Han har något emot hela grejen. Så fort jag kopplar lös honom så sticker han (!). Han är inte rädd, inte arg eller något annat synligt. Han vill bara inte. Och inte går det kalla in honom heller. Jag förstår ingenting. Så nocnhalant är han aldrig annars.

Men tar man upp honom, släpper honom framför ett hinder kan han ta långa kombinationer med ett sådant hinderdrag så det är helt otroligt.

Hobbes vägar äro outgrundliga.