Lite så har jag väl känt mig stundtals under de senaste åtta månaderna. Nålar och injektioner både här och där , blodprov efter blodprov och jag har haft slangar där solen aldrig lyser. Jag har fått lära mig att sticka mig själv och fått otaliga nålar satta i ryggen i syfte att lindra smärtan i densamma. (Nä, det funkade inte.)
Försäkringsbolaget som hanterar hela eländet med den miserabla nåldynan har inte hela tiden hanterat det hela helt bra. Eller snabbt. Kommunikationen har varit minst sagt bristfällig i många avseenden. Så nu börjar jag bli tjurig.

Desto trevligare var det att pyssla ihop en egen nåldyna. En kaffekopp som alltid får stå där.

I övrigt händer inte mycket. Vi går. Och går och går. Och går. Det är det enda som funkar för min rygg. Så vi går. Och Tova är rätt nöjd med det. Hobbe också. Vi tittar på kossor, traktorer, bönner, katter, ankor, gäss och allt annat som kan komma att korsa våra vägar här.
Idag har vi varit på babysim igen. Sen gick vi igen…