Idag har Tova och jag träffat några av våra goda vänner ur föräldragruppen. Barnen är jämngamla och har riktigt roligt tillsammans. Vi har redan bokat in nästa lilla sammankomst, det ser vi fram emot!
Amandus.
Stella.
Sa hon nåt om glass..?
Jo, det gjorde hon. Bäst att följa efter.
Hur gåre med glassen..?
Vi hade besök här i helgen. (Far)bror Fredrik, Ana och Ingrid gjorde oss sällskap. Fullt hus och fullt ös. Jättekul!
Äru med? Då kör vi!
Hejdå kusinen, kom snart igen!
Det blev lite tomt och tyst när besökarna åkt hem. Men Tova styr och ställer så hon roar sig ganska bra ändå. Göteborgarna skulle varit kvar en natt till förresten, de ville gärna se så mycket djur som möjligt, så dagens morgonpromenad hade kanske fallit dom i smaken. En hel liten flock med vilda grisar stötte vi på. Det var inte exakt sådana djur de ville träffa, kanske.
Det var väldigt tyst här i morse, men nu börjar det ordna upp sig.
Tova hittade sina skor i en kastrull(!). De hade hon tydligen placerat ut strategiskt för att kunna klättra vidare…
Tova och jag har varit på Mallis med mor(mor) och (mor)far. Sol, bad, gott att äta och bara semester. Jag längtar tillbaka lite, och det är jag övertygad om att Tova gör också. Hon har aldrig varit så go och glad som hon var där.
Under tiden vi var borta var Magnus hemma och såg till att få vårt enskilda avlopp omgjort. Ny brunn, nya rör och ny infiltrering. Skitkul!
Häromdagen när vi tittade ut genom köksfönstret, Tova och jag, kom den här lille rackaren smygande. Jag hade precis kastat ut en påse med skräp utanför dörren, i väntan på vidare transport, och det är tydligen den här lilla gynnaren som har hämtat de där påsarna förr… Vi har fått plocka blöjor och annat hushållsavfall i hela trädgården och även i hästhagen. Fin att se på är den i alla fall.
En annan liten gynnare hängde i ett äppelträd.
Och en annan låg på soffan 🙂
Amie var på en liten visit här förra veckan.
Lite så har jag väl känt mig stundtals under de senaste åtta månaderna. Nålar och injektioner både här och där , blodprov efter blodprov och jag har haft slangar där solen aldrig lyser. Jag har fått lära mig att sticka mig själv och fått otaliga nålar satta i ryggen i syfte att lindra smärtan i densamma. (Nä, det funkade inte.)
Försäkringsbolaget som hanterar hela eländet med den miserabla nåldynan har inte hela tiden hanterat det hela helt bra. Eller snabbt. Kommunikationen har varit minst sagt bristfällig i många avseenden. Så nu börjar jag bli tjurig.
Desto trevligare var det att pyssla ihop en egen nåldyna. En kaffekopp som alltid får stå där.
I övrigt händer inte mycket. Vi går. Och går och går. Och går. Det är det enda som funkar för min rygg. Så vi går. Och Tova är rätt nöjd med det. Hobbe också. Vi tittar på kossor, traktorer, bönner, katter, ankor, gäss och allt annat som kan komma att korsa våra vägar här.
Idag har vi varit på babysim igen. Sen gick vi igen…
Är du av med ditt gips? Och handen är okej? Vilken grej, morsan!
Ja, det är sant! Lite overkligt, och en ganska underlig känsla. Men det blir nog bra. Några månaders träning krävs det nog innan handen rör sig som vanligt igen. Sen kommer jag förmodligen ha ont i den i ett år ungefär. Sedan bli 7 av 10 smärt- och besvärsfria. Hoppas jag är en av dom!
Det blev kusligt tomt på gården sen Abbe försvann. Ingen som står och kikar in i köket om morgnarna. Ingen som gnäggar förhoppningsfullt när man kliver ur bilen. Ingen som ivrigt kliar tillbaka av att bli kliad på magen… Abbe, som varit så självklar så länge. Nu slipper hon en besvärlig vinter, och Lukas har det riktigt lyxigt i grannstallet. Men det dröjer nog innan det slutar svida i hjäreroten av att se bilderna av henne, eller när man kommer på sig själv med att titta ut över hagen för att se vad hon har för sig. Och grimman ligger kvar där vi la den för jag vet inte vad jag ska göra med den. Jag kan ju inte slänga den, det är ju Abbes… Eller hänga in den, i väntan på att hon kommer tillbaka…?
Lilla, fina Abbe. Det är många som minns henne och hennes upptåg, hon har skänkt glädje till väldigt många, och vi är många som saknar henne. Men sånt är livet. Det grymma med att ha djur. De går alltid först…
Det är tur att Tova är en glad skit! Och det är hon oftast numera. Bekvämligheter som att sova några längre stunder har hon slutat med, men det går väl över, hoppas vi. Men stor kicka har hon blivit i alla fall. Sitter i vanlig bilbarnstol numera. Har fått två (vassa) tänder. Och äter lite annat än det mamma mu har att erbjuda.
Tova trivs bäst en bit upp. Så man ser ordentligt.
Nyss så mötte jag en krokodil…
Annars då? Intet nytt… Imorgon byter de mitt långa gips mot ett kort. Trevligt. Bökigt bara att behöva åka ända till Linköping för det.
*
