I morse när jag kom ut och skulle ge hästarna mat var hagen  tom. Inte en häst så långt ögat nådde. Vilket i och för sig inte var så långt då klockan precis passerat 06:20, men ändå.
Jag skramlar lite med maten och lyssnar uppåt fältet och jodå, där kommer två hungriga hästar lufsande. Så jag trodde att de mest hade varit där, på det fältet, där Lukas brukar vara… Utfodrar rymmarna och sätter upp grinden för mathagen, i vilken Lukas (antar jag, helt fräckt) lyckats knäcka en stolpe och på det viset kasserat mina gränsdragningar…
Väl på jobbet får jag ett telefonsamtal från Yngve (grannen, inte katten), som undrade om jag hittat mina hästar. Eeeh. Ja, det hade jag ju, hade de varit ända hos honom…? Jajamen, det hade de varit. Han hade sett spår hit och dit i hela trädgården minsann. Spåren hade sen fortsatt ut på vägen (!), vidare upp mot busshållplatsen, men där hade de vänt. De kanske tänkte ta bussen in mot stan, men insåg att bussförbindelserna vid den tiden här ute på landet är en aning bristfälliga…?
De hade i alla fall letat sig hem igen lagom till frukosten, så den har de koll på i alla fall. Vägen över Dikesgård hade de tagit, både på vägen ut och vägen hem.  SMS:en dit i detta syfte har kanske inte varit så himla många (tre-fyra stycken…), men det börjar kännas lite pinsamt nu, jag sände i alla fall iväg en liten ursäkt med förhoppningar att kräken inte trampat sönder deras trädgård. Svaret kom ganska snart tillbaka att ett varv runt huset hade de tagit, men inte förstört nåt. Alltid nåt.

Så idag bommade jag igen kyrkan strax efter elva och begav mig hem för att Lukas-säkra hagen. Igen. Ytterligare stolpar sattes ner i backen och många meter ny eltråd sattes upp, dragen kors och tvärs över stolparna för att Lukas inte ska komma åt att dra, slita, gnaga eller sparka på dom…

Lukas klurar nog redan på nästa smarta drag...

Hästarnas färdväg. Drygt en och en halv kilometer har dom tagit sig. Genom hagen, över fältet, förbi grannens ridhus, genom deras gård, runt huset, vidare in mot byn, bakvägen upp till Yngves, klampa runt i deras trädgård, vidare ut till vägen, och sen nästan samma väg hem igen. Men då var de finkänsliga nog att ta vägen en bit, istället för fler trädgårdar...