Turerna har varit många kring lille Lukas. Men varenda en har varit värd besväret 🙂
Lukas hovar, till att börja med, har varit en historia för sig. För att komma tillrätta med den bockhov han snabbt utvecklade krävdes specialskor och specialbehandling av stora mått. Det är en himla tur att hovslagaren bor 250 meter österut och kunde hålla stenkoll på Lukas. Och under sommaren har vi återigen varit mycket tacksamma för att han bor så nära och alltid bara säger ”Kom upp med en gång” när jag ringer och piper fram att slyngeln dragit av sig någon av sina skor, igen. Ofta några gånger under samma vecka… Och med Lukas problemfötter kan han nöta ner sina hovar fel om han går utan framskor i några timmar…
Nu sitter dock skorna bättre. Eftersom hästarna går på lösdrift går de nästan konstant med fuktiga fötter och Lukas hovar blev nog lite porösa, helt enkelt, så han hade betydligt lättare att slita sönder dom. Vilket han också gjorde, med liv och lust…
Nu ha de båda grisarna lösdriftsarrest några timmar varje kväll, på torrt spån,  och därefter en väldoftande tjärbehandling av fötterna, så nu hoppas jag att hovarna mår bättre.

Ridningen är väl det moment som flutit oförskämt bra. Jag säger fortfarande av ren vana att han inte är inriden än, men det är han nog. Dock inte utbildad.
Vi rider helt obehindrat både i skog och trafik, mest i skritt och trav. Ibland faller han självmant i galopp så då hojtar jag högt och glatt ett galoppkommando så det kanske fastnar och funkar det med senare. Flytta sig för skänkeln börjar han koppla bra nu, halter och halvhalter är inga problem, tempoväxlingar är inga problem. Lyhörd och arbetsvillig häst!
Inte en enda gång har han brallat med mig än. Jag som nästan med skräckblandad förtjusning såg fram emot vad han skulle hitta för bus, och så knatar han på som om han inte gjort något annat. Avslappnad och positiv, han verkar tycka att allt vi hittar på är skitkul. Vilken grej 🙂

Inkörningen sen då. Den tog ju en tvär vändning i vintras när vi efter så mycket släpande på all möjlig skit spände för delar av en släde. Den gjorde Lukas till kaffeved, gav oss en fasansfull uppvisning i 200 meter häck med sele och skaklar och sen dess har vi börjat om.
Vi var väldigt försiktiga när vi började med Lukas, och ingen förstår än idag egentligen vad som hände med släden, men nu tar vi allt snuskigt försiktigt och siktar på att dra traktordäcket i vinter igen. Sen får vi se.  Vi har i alla fall kommit till MC-däcket nu 🙂

Öronen frammåt. "Tjoho, det här var en baggis matte, har du inget tyngre?"

Han märker förmodligen inte ens av att jag hängt ett däck därbak, men det låter ju lite om det, och det är mest det jag är ute efter just nu.