I morse när jag kom ut och skulle ge hästarna mat var hagen  tom. Inte en häst så långt ögat nådde. Vilket i och för sig inte var så långt då klockan precis passerat 06:20, men ändå.
Jag skramlar lite med maten och lyssnar uppåt fältet och jodå, där kommer två hungriga hästar lufsande. Så jag trodde att de mest hade varit där, på det fältet, där Lukas brukar vara… Utfodrar rymmarna och sätter upp grinden för mathagen, i vilken Lukas (antar jag, helt fräckt) lyckats knäcka en stolpe och på det viset kasserat mina gränsdragningar…
Väl på jobbet får jag ett telefonsamtal från Yngve (grannen, inte katten), som undrade om jag hittat mina hästar. Eeeh. Ja, det hade jag ju, hade de varit ända hos honom…? Jajamen, det hade de varit. Han hade sett spår hit och dit i hela trädgården minsann. Spåren hade sen fortsatt ut på vägen (!), vidare upp mot busshållplatsen, men där hade de vänt. De kanske tänkte ta bussen in mot stan, men insåg att bussförbindelserna vid den tiden här ute på landet är en aning bristfälliga…?
De hade i alla fall letat sig hem igen lagom till frukosten, så den har de koll på i alla fall. Vägen över Dikesgård hade de tagit, både på vägen ut och vägen hem.  SMS:en dit i detta syfte har kanske inte varit så himla många (tre-fyra stycken…), men det börjar kännas lite pinsamt nu, jag sände i alla fall iväg en liten ursäkt med förhoppningar att kräken inte trampat sönder deras trädgård. Svaret kom ganska snart tillbaka att ett varv runt huset hade de tagit, men inte förstört nåt. Alltid nåt.

Så idag bommade jag igen kyrkan strax efter elva och begav mig hem för att Lukas-säkra hagen. Igen. Ytterligare stolpar sattes ner i backen och många meter ny eltråd sattes upp, dragen kors och tvärs över stolparna för att Lukas inte ska komma åt att dra, slita, gnaga eller sparka på dom…

Lukas klurar nog redan på nästa smarta drag...

Hästarnas färdväg. Drygt en och en halv kilometer har dom tagit sig. Genom hagen, över fältet, förbi grannens ridhus, genom deras gård, runt huset, vidare in mot byn, bakvägen upp till Yngves, klampa runt i deras trädgård, vidare ut till vägen, och sen nästan samma väg hem igen. Men då var de finkänsliga nog att ta vägen en bit, istället för fler trädgårdar...

En av Lukas fantastiska kvalitéer jag glömde i förra inlägget är hans utbrytarförmåga. Den är något utöver det vanliga.
Lukas visade tidigt att han defitivt inte är dum. Inte på något vis.
Han märker direkt om elen inte går runt rktigt som den ska. Då går Lukas rakt ut.
Är elen på så hittar han på nya metoder. Han började en period att helt enkelt bita tag i staketstolpen och dra dom rakt upp. Är det därför han fått så kraftig härlig nacke? När jag då satte isolatorer och eltråd även upp på stolparna började han likt den gnagare han visat sig vara att tugga av stolparna på mitten.
Vintertid har jag en så fiffig sak som en tidsinställd mathage. Det är en liten extra hagstump i anslutning till deras vanliga, med en grind som styrs av en timer. Eller ja, den SKA styras av en timer. Den här hagen styrs av Lukas.
I den där lilla hagen lägger jag på morgonen ut deras lunch-hö, drar upp timern på 4-5 timmar, hakar på eltråden och går med gott samvete till jobbet. Men jag upptäckte snart att de där 4-5 timmarna nog inte blev riktigt sådär bra… Lukas var oftast därinne innan de ens fått i sig sitt frukost-hö. Efter lite spanande förra året förstod jag att han delvis sparkade på grindstolpen så att kroken hoppade av kroken – och Lukas fick mat… När jag gjort ett antal olika lösningar för det där trodde jag att jag löst problemet. Som om Lukas skulle ge mig någon lugn och ro..?
Nu i höst trodde jag att jag gjort den ultimata lösningen med vinkelbleck, eltråd dragen likt en bur runt timern och lite annat smått och gott, men efter lite skvaller från maken i huset framgick det att hästarna var därinne allt för tidigt i alla fall. Huvudbry! Hur?
Så fick jag en ganska underhållande live-rapport från Magnus härommorgonen där han stod och såg på hur Lukas öppnade grinden, och den hästen har jag sannerligen fått för mina synder. Antingen är han helt enkelt så tjockskallig eller så går inte elen runt som den ska, för Lukas började med att sätta ner huvudet på andra sidan tråden och backa. Backa backa och backa. När inte kroken släppte för det så stoppade Lukas huvudet under tråden och sträääääckte på sig, högt högt högt och efter lite kämpande så jo, då tar det stopp i taljan och kroken löser ut…
Så nästa projekt blior nog att dra helt ny elrep runt hela hagen och göra om hela installationen med aggregatet så får vi se om Lukas känner nåt.
De senaste mornarna har de dessutom stått utanför vinterhagen, i deras sommarhage och glott frågande på mig, Hallå, hur kommer vi in igen?

Jag menar förresten inte på något sätt att gammeltanten Abbe är en oskyldig snäll flicka. Gammeltanten står gärna bredvid och hejar på, och när Lukas väl forcerat staketet är hon inte sen att hänga på…

Turerna har varit många kring lille Lukas. Men varenda en har varit värd besväret 🙂
Lukas hovar, till att börja med, har varit en historia för sig. För att komma tillrätta med den bockhov han snabbt utvecklade krävdes specialskor och specialbehandling av stora mått. Det är en himla tur att hovslagaren bor 250 meter österut och kunde hålla stenkoll på Lukas. Och under sommaren har vi återigen varit mycket tacksamma för att han bor så nära och alltid bara säger ”Kom upp med en gång” när jag ringer och piper fram att slyngeln dragit av sig någon av sina skor, igen. Ofta några gånger under samma vecka… Och med Lukas problemfötter kan han nöta ner sina hovar fel om han går utan framskor i några timmar…
Nu sitter dock skorna bättre. Eftersom hästarna går på lösdrift går de nästan konstant med fuktiga fötter och Lukas hovar blev nog lite porösa, helt enkelt, så han hade betydligt lättare att slita sönder dom. Vilket han också gjorde, med liv och lust…
Nu ha de båda grisarna lösdriftsarrest några timmar varje kväll, på torrt spån,  och därefter en väldoftande tjärbehandling av fötterna, så nu hoppas jag att hovarna mår bättre.

Ridningen är väl det moment som flutit oförskämt bra. Jag säger fortfarande av ren vana att han inte är inriden än, men det är han nog. Dock inte utbildad.
Vi rider helt obehindrat både i skog och trafik, mest i skritt och trav. Ibland faller han självmant i galopp så då hojtar jag högt och glatt ett galoppkommando så det kanske fastnar och funkar det med senare. Flytta sig för skänkeln börjar han koppla bra nu, halter och halvhalter är inga problem, tempoväxlingar är inga problem. Lyhörd och arbetsvillig häst!
Inte en enda gång har han brallat med mig än. Jag som nästan med skräckblandad förtjusning såg fram emot vad han skulle hitta för bus, och så knatar han på som om han inte gjort något annat. Avslappnad och positiv, han verkar tycka att allt vi hittar på är skitkul. Vilken grej 🙂

Inkörningen sen då. Den tog ju en tvär vändning i vintras när vi efter så mycket släpande på all möjlig skit spände för delar av en släde. Den gjorde Lukas till kaffeved, gav oss en fasansfull uppvisning i 200 meter häck med sele och skaklar och sen dess har vi börjat om.
Vi var väldigt försiktiga när vi började med Lukas, och ingen förstår än idag egentligen vad som hände med släden, men nu tar vi allt snuskigt försiktigt och siktar på att dra traktordäcket i vinter igen. Sen får vi se.  Vi har i alla fall kommit till MC-däcket nu 🙂

Öronen frammåt. "Tjoho, det här var en baggis matte, har du inget tyngre?"

Han märker förmodligen inte ens av att jag hängt ett däck därbak, men det låter ju lite om det, och det är mest det jag är ute efter just nu.

Som tidigare nämnt börjar våra egna marker sina på bete nu, så hästarna har fått hö också. Lagom kul, förmodligen. Så i måndags trodde de nog att de dött och kommit till hästhimlen när jag öppnade upp mot den 3 hektar stora välvuxna fina vallen som gränsar till vår tomt. Grannen har tagit hö där en gång under sommaren och haft lite kossor där i omgångar, men nu var han klar med sina djur och det var fritt fram för mina…

Två lyckliga kusar. Lukas har sina snygga gula boots på sig... Jag gör numera allt jag kan för att han inte ska trampa av sig sina skor...

Mycket mat. Glada hästar.

Lukas vill leka med Hobbe. Hobbe är inte så sugen...

Betessituationen. Inringat i blått är våra egna marker. Ganska nerbetat just nu. Röd pil är det skogsbete på nästan 2 hektar som några andra grannar snällt lånar ut. Av någon anledning tog sig alltid hästarna hem när dom gick där. Och Lukas har dessutom gömt ett antal av sina skor i den hagen... Den gula rutan är det nya betet. Tjohoo!

Abbe verkar inte särskilt hämmad av sina kassa hovleder.

Tokstollar.

Annars är det som vanligt lugnt i Solhem. Vi har röjt lite skräp i lagårn och Magnus körde alla gamla fönster till tippen. De stod i vägen. Och tog plats. Massa plats.